Åsenfåret – Sveriges äldsta kända lantras och dess ull

I byn Åsen i Älvdalens socken i norra Dalarna levde tre gårdar länge med sin egna fårbesättning. Det var TyskMargit Allringer, född 1918, och syskonen SprittAnders och Helny, födda 1909 och 1905. Gårdarna hade fäbod i Floj och fram till 1990 gick flockarna tillsammans på sommarbete. Det var inga märkvärdiga gårdar – det var vanliga dalalandsbygdens gårdar med de får som hört till i generationer. Det som var märkvärdigt var att fåren de höll var av en ras som de allra flesta hade slutat hålla, en ras som existerat utan inblandning av importerade raser, bevarad i en avskild dal i norra Dalarna utan att någon i omvärlden brydde sig eller ens visste om det.

Det är berättelsen om Åsenfåret – Sveriges äldsta kända lantras och ett av de viktigaste djurkulturarvarna i landet. En liten, härdig ras från Dalarnas skogar med en ull som varierar på ett sätt som inga förädlade raser kan matcha – och som nu bevaras i genbank av Föreningen Svenska Allmogefår.

Innehållsförteckning

  1. Vad är ett åsenfår?
  2. Historia – de tre gårdarna som räddade rasen
  3. Hur rasen nästan försvann
  4. Bevarandearbetet sedan 1997
  5. Ullen – variation som ingen förädlad ras kan ge
  6. Ulltyper inom åsenrasen
  7. Ullen i hantverk – tovning, spinning och vadmal
  8. Kopplingen till Wålstedts och Dala-Floda
  9. Svenska allmogefår – ett levande kulturarv
  10. Skaffa åsenfår eller köpa ull
  11. Varför Åsenfårets ull spelar roll
  12. Vanliga frågor om åsenfår och deras ull

Vad är ett åsenfår?

Åsenfår är Sveriges äldsta kända lantras av får och är mycket viktig i bevarandearbetet. Egenskaper: Liten och härdig, klarar sig utmärkt på magert bete och i varierande klimat.

Åsenfåret tillhör gruppen skogsfår – en äldre beteckning för de nordiska lantrasfår som under sekler hölls i slutna besättningar i Dalarnas och Norrlands skogar och dalar, anpassade till ett klimat med långa vintrar, knapp föda och hårt yttre. Det är ett litet och nätt djur – tackorna väger 40-65 kg, baggarna 65-85 kg – med korta svansar och den härdighet som tusen år av nordisk natur selekterat fram.

Allmogefår – gruppen åsenfåret tillhör

De svenska allmogefåren återupptäcktes för cirka 30 år sedan och bevaras som olika raser i levande genbanker. Allmogefår är ett samlingsnamn för de lantraserna som numera bevaras som genbank. De olika raserna har sitt ursprung i olika regioner och har ofta hållits i slutna besättningar och varierar både vad beträffar ulltyp, färg och exteriör.

Åsenfåret är en av elva raser som ingår i gruppen svenska allmogefår – en grupp som representerar de genetiska resurser som tusen år av nordisk fårskötsel skapat, utan den standardisering som modern avelsteknologi och import av sydeuropeiska och brittiska raser medfört. Det är ett levande genetiskt bibliotek.

Historia – de tre gårdarna som räddade rasen

Åsenfårets historia är en berättelse om oavsiktlig bevarare – om bönder som höll sina far och mors får för att de alltid haft de fåren, utan ambition att bevara en ras eller bidra till ett kulturarv, och som i sin ovetenskapliga enkelhet bevarade något som nu är ovärderligt.

De tre gårdarna i Åsen

Den nu största gruppen av får från Dalarna är från byn Åsen i Älvdalens socken. Här var det framför allt tre gårdar som under många år bevarade Åsenfåren utan inblandning. Dels var det TyskMargit Allringer, född 1918, dels syskonen SprittAnders och Helny, födda 1909 och 1905. Dessa tre gårdar hade alla fäbod i Floj och fram till 1990 gick flockarna från de tre gårdarna tillsammans på fäboden om somrarna. Tackorna hade sina lamm med sig och baggarna skiljdes inte från tackorna förrän man återkommit till bygden efter sommarens fäbodliv. Betäckningen var då redan avklarad och man sparade sällan baggarna över vintern.

Det är en konkret och gripande bild av hur en ras bevarades: tre gårdar, en gemensam fäbod, tackor med lamm i sommarskogen och baggarna som betäckt före hemkomsten. Det är det traditionella fäbodbrukets logik – och det är exakt detta traditionella bruk, utan ambition att bevara en ras, som faktiskt bevarade rasen.

Vinterskötsel på lantrasvillkor

Vintertid hölls fåren inomhus i små trånga ladugårdar och fick hålla tillgodo med ”sämre och näringsfattigare hö än korna och hästarna men bättre än getterna”.

Det är en detalj som berättar allt om varför lantrasfår är härdiga: de selekterades under generationer i ett system där de fick sämre foder än de starkare djuren, kortare utrymme och hårdare förhållanden. De djur som överlevde och fortplantade sig var de som klarade sämst mat, trånga utrymmen och hård vinter. Det är den härdighet som fortfarande finns i åsenfåren i dag.

Hur rasen nästan försvann

Åsenfårets historia är inte unik bland svenska lantraser – det är ett mönster som upprepas för praktiskt taget varje ras i gruppen allmogefår.

Moderniseringens utträngning

Under 1900-talets lantbruksrationalisering ersattes de gamla lantrasfåren gradvis av importerade raser med bättre köttsättning, mer enhetlig ull och högre produktivitet mätt i moderna termer. Det var en logisk och rationell process ur produktionsekonomisk synpunkt – och det var en process som nästan utraderade den genetiska mångfald som tusen år av nordisk fårskötsel skapat.

Ryafår och finullsfår härstammar båda från de får som funnits i Norden sedan urminnes tid. Fåren har funnits med lokala variationer som vi ser hos de s.k. allmogeraser som numera bevaras som genbank, t.ex. Gute-, Åsen-, Värmlands- och Hälsingefår. Det är ett landskap av genetisk mångfald som höll på att försvinna – och som räddades av att det fanns bönder som fortsatte hålla de gamla raserna utan att bry sig om rationalisering.

Linnekopplingen – Gustaf Vasa och importfåren

Fram till början av 1500-talet var olika typer av lantrasfår de enda som förekom i landet. Gustav Vasa beordrade då import av ”rumpefår”, med vilket han avsåg långsvansade tyska och engelska får med finfibrig ull. Finare kläde, som efterfrågades av de högre stånden, kunde inte produceras av den inhemska ullen.

Det är bakgrunden till hela problemet: när Gustaf Vasa på 1500-talet importerade tyska och engelska får för att förbättra ullkvaliteten för finare kläde – startade en process av inkorsning som gradvis urvattnades de ursprungliga lantrasfårens genetik. Det tog femhundra år att nästan avsluta processen. Det är i det perspektivet de tre gårdarna i Åsen spelar sin historiska roll: de var de sista som höll en obruten linje tillbaka till det nordeuropeiska kortsvansfåret.

Bevarandearbetet sedan 1997

Åsenfåren bevaras i genbank av Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1997.

Genbanken är inte ett museum utan ett levande avelsprogram – djuren lever på gårdar runt om i Sverige hos fårägare som åtagit sig att hålla rasen ren och att registrera sina djur i den centrala databasen. Det är ett decentraliserat bevarandearbete som liknar det som räddade Värmlandsfåret från en bottennivå på hundra individer till de nuförtiden ca fyra tusen djur i genbanken.

Utmaningarna i bevarandeavel

Bevarandeavel är inte detsamma som vanlig avel. Målet är inte att maximera en specifik egenskap – köttsättning, ullmängd, mjölkproduktion – utan att bevara den genetiska bredden. Det kräver noggrann stambokning, medveten parning för att undvika inavelsdepression och en samlad förståelse för vad rasen är och vad den ska vara. Föreningen Svenska Allmogefår är den institution som koordinerar detta arbete för åsenfåret och de övriga tio allmogefårraserna.

Ullen – variation som ingen förädlad ras kan ge

Åsenfårets ull är materialets svar på biologisk mångfald: en ull som varierar på ett sätt som inga förädlade raser – med deras standardiserade fibergrovlek och enhetliga struktur – kan matcha.

Variationen som karaktär

Ullen var viktigast vid den tiden, den varierar i varje flock och på varje individ. Dom kan ha allt ifrån en väldigt finfibrig mjuk finullsliknande ull till en lång vågig ryaull, fast oftast är den av en sorts ”vaddigare” typ.

Det är en viktig distinktion. En merino-tacka producerar fiber med en specifik och förutsägbar fibertjocklek – det är poängen med merinoaveln. En åsenfårstacka producerar fiber av en karaktär som varierar mellan individer, mellan år och till och med på olika delar av kroppen. Det är inte en brist – det är ett uttryck för den biologiska mångfald som lantrasen representerar, och det ger hantverkaren ett material med en organisk komplexitet som förädlade raser inte kan erbjuda.

Färgvariationen

Pälsen varierar i ulltyp, lång vågig eller småkrullig nästan utan täckhår och färgen varierar från krämigaste vitt över hela gråskalan mot kolsvart. Det är en färgrikedom som är en direkt konsekvens av att rasen aldrig avlats för enhetlig vit färg – det har de importerade raserna gjorts för, eftersom vitfärgad ull är lättast att färga industriellt. Åsenfårets naturliga färgskala – från kräm till kolsvart via alla nyanser av grå och brun – är ett hantverksmaterial av hög klass för den som vill arbeta med naturliga fiberfärger.

Ulltyper inom åsenrasen

Åsenullen är tekniskt sett en blandull – en ull med inslag av flera fibertyper som ger en komplex och karakteristisk spinnupplevelse.

Täckhår och bottenull

Nordiska lantrasfår har historiskt producerat en ull med tydlig distinktion mellan täckhår (de yttre, längre och grövre fibrerna) och bottenull (de inre, kortare och finare fibrerna). Det är samma strukturella princip som gör att ett skogsdjurs päls fungerar i nordiskt klimat: täckhåren leder bort regn och snö, bottenullen isolerar mot kyla. Åsenfårets ull har denna dubbelstrukturen – om än i varierande grad mellan individer.

Ryaullskaraktären

Åsenullen och klövsjöullen kändes väldigt lik ryaullen, där åsenullen faktiskt krympte lite mer, men kändes lite mindre hårig. Det känns logiskt då den såg ut som en något finfibrigare ryaull, och består av en blandning av fina fibrer och några grövre fibrer.

Det är en teknisk karaktärisering som är användbar för hantverkaren: åsenullen är besläktad med ryaullen i sin struktur men lite finare, lite mer bottenull och lite lättare att spinna mjukt. Det gör den till ett starkt material för hantverk som kräver en mellanting – starkare och mer strukturerat än ren finull, mjukare och mer tillgängligt än ren ryaull.

Vadmalsullen

En tredje karaktärisering av åsenull är vadmalsull – en ull med fiberkaraktär som lämpar sig för tillverkning av valkat ulltyg. Det är en beteckning som sätter åsenullen i ett textilhistoriskt sammanhang: de som vävde vadmal i Dalarnas gårdar på 1700- och 1800-talen använde sannolikt ull av det slag som åsenfåren producerar. Det är en direkt linje från det levande djuret till den historiska textiltraditionen. Läs mer om vadmals historia och egenskaper i vår guide om vad vadmal är.

Ullen i hantverk – tovning, spinning och vadmal

Åsenullen är framför allt en hantverksull – den är inte optimerad för industriell spinning utan för de hantverk som präglade det nordiska textilhantverket under hundratals år.

Tovning

Åsenullens blandning av fina fibrer och grövre täckhår gör den utmärkt för tovning – fibertypernas interaktion ger ett tovat material med god struktur och hållbarhet. Tovade åsenullsprodukter – tofflor, väskor, sittkuddar – ger ett material med karaktär som industriell syntetfiltning inte kan replikera. Läs mer om tovningsteknikerna i vår guide om tovning av ull.

Spinning

Åsenullen är utmärkt att handspinna – den längre stapeln ger ett gripbart material och den naturliga fibervariation ger garnet en organisk karaktär. Handspinners som söker autentiskt nordiskt spinnmaterial söker sig till åsenull och andra allmogeullar just för den biologiska mångfald som förädlade raser saknar. Läs mer om handspinning i vår guide om handspinning för nybörjare.

Vadmal och valkning

Åsenullens vadmalskaraktär – kombinationen av täckhår och bottenull med god filtningstendens – gör den till ett naturligt råmaterial för valkning. Det är den ullttyp som de nordiska vadmalstamparna var konstruerade för. En besättning åsenfår och en vadmalsstamp är en direkt återupprepning av ett produktionssystem som präglade Dalarnas textiltradition i generationer.

Kopplingen till Wålstedts och Dala-Floda

Det finns en direkt och fascinerande historisk koppling mellan bevarandearbetet för de svenska lantrasfåren – och Dala-Floda där Wålstedts spinneri grundades 1918.

Axel Nilsson, chef på Rhöska Konstslöjdmuseet i Göteborg, hade observerat att den lyster som fanns i gamla rya- och flossamattor inte fanns i den samtida ullen. Han fick 1915 tips av Emma Zorn om en ursprunglig lantrasbesättning i Skattungsbyn. 15 djur av denna besättning inköptes och placerades hos landshövdingefrun Maria Mannheimer. Samtidigt fanns i Dala-Floda ingenjör Lennart Wålstedt med ett brinnande intresse för får och ullhantering. Han såg i dessa nyupptäckta, ursprungliga lantrasfår det grundmaterial han behövde för att utveckla sina idéer och han cyklade runt i Dalarna och köpte lämpliga får till sin lantrasbesättning.

Det är en direkt koppling: Lennart Wålstedt – grundaren av Wålstedts spinneri i Dala-Floda – cyklade runt Dalarna år 1915 och samlade de ursprungliga lantrasfår som hans spinneri sedan skulle basera sin verksamhet på. De maskiner han köpte från Tyskland på 1930-talet för att spinna de långa fibrerna från dessa lantrasfår är fortfarande i drift i dag. Det är Åsenfårets och de övriga allmogerasernas ull som Wålstedts ursprungligen byggde sin tradition på. Läs mer om Dala-Floda och Wålstedts spinneri.

Svenska allmogefår – ett levande kulturarv

Åsenfåret är ett av elva raser i gruppen svenska allmogefår – och varje ras bär ett eget geografiskt och kulturellt ursprung.

De elva raserna

Allmogefår utgörs av raserna: Dala Pälsfår, Fjällnäsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Roslagsfår, Svärdsjöfår, Tabacktorpsfår, Värmlandsfår och Åsenfår. Varje ras har sitt geografiska ursprung – Roslagsfåret från Upplands kustland, Helsingefåret från Hälsingland, Klövsjöfåret från Jämtlands fjällgräns. Det är ett landskap av genetisk mångfald mappat till Sveriges geografi.

Genbanken som bevarandestrategi

En levande genbank är inte ett fryslager av genetiskt material utan ett system av aktiva besättningar på verkliga gårdar, med verkliga djur som föds, lever och dör. Det kräver engagerade fårägare som väljer att hålla dessa äldre och ofta mindre produktiva raser framför moderna köttraser – och det kräver en organisation som koordinerar avelsarbetet och stambokning. Föreningen Svenska Allmogefår är den organisationen, och deras arbete är ett av de viktigaste insatserna för biologisk mångfald i det svenska lantbruket.

Varför genetisk mångfald spelar roll

Genetisk mångfald i lantdjurspopulationer är inte ett romantiskt bevarandeprojekt – det är en försäkring mot framtidens okända sjukdomar, klimatförändringar och produktionsbehov. De egenskaper som åsenfåret bär – extrem härdighet på knappt bete, låg sjukdomsbenägenhet, god moderinstinkt – kan vara värdefulla i en framtid där produktionsförutsättningarna förändras. Och de ullegenskaper som lantrasfåren bär – den genetiska mångfalden i fibertyp, fiberlängd och naturlig färg – är resurser som hantverkstraditionen behöver.

Skaffa åsenfår eller köpa ull

Bli fårägare med åsenfår

Den som vill hålla åsenfår kontaktar Föreningen Svenska Allmogefår via allmogefar.se. Föreningen kan hjälpa till med kontakter till befintliga uppfödare, information om genbanksregler och stöd i bevarandearbetet. Det är ett engagemang som kräver tid och utrymme men som ger tillgång till ett av de äldsta fårkulturarven i Sverige.

Köpa åsenull

Åsenull säljs av enskilda uppfödare och via Ullförmedlingen som samlar olika svenska ullproducenter. Det är inte ett storskaligt kommersiellt material – det är en specialull för den hantverkare som söker autentiskt nordiskt fiberhantverk. Sök via Ullförmedlingens webbplats eller via Föreningen Svenska Allmogefår för kontakter till uppfödare med ullförsäljning.

Varför Åsenfårets ull spelar roll

Åsenfåret och dess ull är inte ett nostalgiföremål. Det är ett levande argument för varför ursprung, genetisk mångfald och lokalanpassning spelar roll i textilmaterialets värld.

Vi på Fjällull arbetar med 100 procent svensk ull – råvaran och tillverkningen i Sverige. Det är ett arbete som delar Åsenfårsbevarandets grundvärdering: att det svenska naturlandskapet, det svenska klimatet och den svenska fårskötseln producerar råvaror med egenskaper som importerade, standardiserade material inte kan erbjuda. Åsenfårets ull varierar mellan individer och gårdar på ett sätt som speglar det landskap och den historia de härstammar ifrån. Det är inte en brist – det är en rikedom.

Den linje som går från Axel Nilsson som 1915 observerade att lustret i de gamla ryamattorna saknades i den moderna ullen – via Lennart Wålstedt som cyklade runt Dalarna och samlade lantrasfår – via TyskMargit Allringer och SprittAnders och Helny i Åsen som höll sin flock till 1990 – och vidare till Föreningen Svenska Allmogefår som bevarar rasen i levande genbank i dag – är en lång och konkret linje av omsorg om ett naturmaterial och dess ursprung. Det är den linjen vi på Fjällull är en del av.

Vill du förstå mer om de svenska fårrasernas ull och vad som skiljer dem åt? Läs vår guide om svenska fårraser och deras ullkvaliteter. Vill du förstå mer om handspinning med lantrasull? Läs vår guide om handspinning för nybörjare. Och för att förstå varför den svenska ullen är värd att välja – läs vår kompletta guide om svensk ull.

Vanliga frågor om åsenfår och deras ull

Vad är ett åsenfår? +

Åsenfåret är en svensk lantras av får med ursprung i byn Åsen i Älvdalens socken i norra Dalarna – Sveriges äldsta kända lantras. Det är ett litet och härdigt skogsfår som hållits i slutna besättningar i Dalarnas dalar utan inkorsning av importerade raser. Rasen bevaras sedan 1997 i genbank av Föreningen Svenska Allmogefår och är klassad som utrotningshotad.

Hur ser åsenfårets ull ut? +

Åsenullen varierar kraftigt mellan individer – från finfibrig mjuk finullsliknande ull till lång vågig ryaull. Ofta är den av en vadmalskaraktär med blandning av fina fibrer och grövre täckhår. Färgen varierar från kräm och vitt via hela gråskalan till kolsvart. Variationen är en karaktärsegenskap som speglar den genetiska mångfald som rasen representerar.

Vad är åsenullen bra för i hantverk? +

Åsenullen är utmärkt för tovning – blandningen av fina fibrer och grövre täckhår ger ett tovat material med god struktur och hållbarhet. Den är bra att handspinna för den som vill ha ett autentiskt nordiskt spinnmaterial med organisk karaktär. Ullen har vadmalsegenskaper och passar för valkning. Den naturliga färgvariationen gör den attraktiv för den som vill arbeta utan syntetiska färgämnen.

Var kommer åsenfåret ifrån? +

Åsenfåret har sitt ursprung i byn Åsen i Älvdalens socken i norra Dalarna. Det var tre specifika gårdar – TyskMargit Allringer och syskonen SprittAnders och Helny – som bevarade rasen ren i slutna besättningar utan inblandning. Gårdarna hade gemensam fäbod i Floj och flockarna gick tillsammans på sommarbete fram till 1990.

Hur bevaras åsenfåret? +

Åsenfåret bevaras i levande genbank av Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1997. Det innebär att engagerade fårägare runt om i Sverige håller renrasiga besättningar och registrerar dem i en central databas. Föreningen koordinerar avelsarbete för att bevara genetisk mångfald och undvika inavelsdepression. Kontakt via allmogefar.se.

Kan man köpa åsenull? +

Ja – åsenull säljs av enskilda uppfödare och via Ullförmedlingen. Det är inte ett storskaligt kommersiellt material utan en specialull för hantverkare som söker autentiskt nordiskt fiberhantverk. Sök via ullformedlingen.se eller kontakta Föreningen Svenska Allmogefår för att hitta uppfödare med ullförsäljning.

Åsenfåret är beviset på att det enklaste ibland är det viktigaste: tre bondefamiljer i en avskild dal i norra Dalarna som höll sina far och mors får utan att tänka på kulturarv eller genetisk mångfald. Nu är de fåren ett av Sveriges viktigaste djurkulturarv – och deras ull är ett material med en biologisk mångfald och en textilhistorisk förankring som inga förädlade raser kan matcha. Det är värt att veta om.